Helenanana

Nej..precis, det är ju just det jag inte kan!
Jag kan bara inte sluta störa mig på att man står helt ensam. Eller helt ensam, det är jag ju såklart inte. Jag har personer runt mig väldigt ofta, och det är dem jag älskar mest.
Men det som stör mig är inte dem som står mig nära och som jag alltid kan spy ut all min ilska på, och som jag vet lyssnar på mig.
Nej.
Det är inte dem, det är dem som var. Förr.
Jag vet inte varför det blev så, men det har gnagt i mitt inre i snart 3 år.
3 år är en lång tid, särskilt för en som alltid har känt sig ensam, bortglömd på något vis. Råkat komma i ett hörn och aldrig riktigt lyckats ta mig ur.
För 3 år sedan träffade jag min underbara sambo, han är mitt allt.
Och då började både vänner och bekanta ta avstånd ifrån mig.
Som om jag vore en parasit, ett smittoämne som kladdar fast i deras inre. Något som aldrig går att tvätta bort. Hur mycket man än skrubbar.
Jag har grubblat mycket över detta, ja somsagt, jag har ju haft mycket tid på mig!
Och jag kan bara inte komma på vad som blev fel.
Snubblade jag och råkade komma efter?
Eller är jag helt enkelt inte rolig längre?
Jag blir ledsen då och då över detta.
Men somsagt, fasader rasar då och då.
Det gör min, och det döljer jag inte.
Jag vill ha någon.
Någon som lyssnar på mig, vad jag känner, hur jag mår. Och denne någon, är inte min kille.
Någon som kan vara en vän.
En vän som kan ta en kopp kaffe med mig en onsdags eftermiddag, en vän som ringer och kommer oväntat..
Alla borde testa på att vara ensam.
Inte att vara ensam bara en dag.
Att vara ensam i 3 år.